GRÄNSBRYTNING är alltså en digital tidskrift som utkommer med 20 nummer per år och bevakar och analyserar ett samhälle i förändring.

Samhällsförändring är oftast ganska långsam. Historisk utveckling byggs upp under tidsperioder som gör den nästan osynlig medan den pågår. Det bästa, eller kanske det enda, sättet att ändå identifiera förändringar är att bevaka marginalerna. Förr eller senare kommer någon, eller någonting, att överskrida en gräns som vi tidigare antog för given. Det kommer alltid att betraktas som ett undantag till att börja med, som utveckling efter en stund och som något fullständigt normalt när förändringen fått pågå tillräckligt länge. Men som sagt, det första tecknet på utvecklingens riktning och energi är att gränser passeras.

Därför heter den här tidningen GRÄNSBRYTNING. Vi vill bevaka, synliggöra och analysera det långsamma flöde av händelser som tillsammans definierar samhällsutvecklingen. Självklart därför att det är spännande – men ännu mer därför att det är den typen av förståelse som kommer att skilja de som når framgång från de som har motgångar.

Det går utmärkt att prenumerera på GRÄNSBRYTNING och det gör man enklast genom att e-posta; info@gransbrytning.se 

Några ser framtiden an med tillförsikt. Andra är mer oroade. Mest spännande är de som tänker göra något av, åt och med den. Det är det vi normalt sett kallar ledarskap. Under ett antal luncher vill vi ge dig möjlighet att se det som finns att se, oroa dig över det som är oroande men kanske framförallt skaffa de verktyg som krävs för att göra det som behöver göras.

Med olika teman varje gång vill vi ge dig möjlighet att träffa kollegor, lyssna på ett verkligt intressant samtal, äta en bit mat och få energi till nya stordåd på hemmaplan. Vi vänder oss till dig som är ledare i kommunal verksamhet och som tror att nya tider kräver nya grepp.

LUNCHEN! inleds med ett samtal mellan Troed Troedson, framtidsanalytiker från Paradigmmäklarna, och en spännande gäst. Vi lovar att gästen, varje gång, är en person som verkligen är värd din tid och din nyfikenhet.

Den första LUNCHEN! dukas fram den 5 oktober. Temat för LUNCHEN är ledarskap och gästen för dagen är Carina Lundberg-Uudelepp. Carina har i 20 år lett i stort sett alla tänkbara verksamheter i Stockholm Stad. Som stadsdelsdirektör och de senaste åren som biträdande stadsdirektör har Carina en stor del i den utveckling och förvandling som kännetecknat både ledarskap och verksamhet i Stockholm.
Carina kommer att samtala med Troed Troedson om framtidens ledning och framtidens ledarskap. Carina sammanfattar de kommande åren i kommunerna med ”Ville vi ha lugn och ro skulle vi få söka oss till en annan sektor”. Vad det betyder, och hur vi hanterar det, kommer vi att få höra mer om under LUNCHEN! den 5 oktober.

Bakom arrangemanget står Mikael Wehtje från Ellinge Slott och Troed Troedson från Paradigmmäklarna.

Datum & Tid: 5 oktober 11.30 – 12.45, därefter lunch för den som vill mellan 12.45 och 13.15
Kostnad: Gratis men lunchen kostar 85 kr
Plats: Ellinge slott i Eslöv
Anmälan: https://www.surveymonkey.com/s/QXT7YJS

Slaget om Darwin och evolutionsteorin är på intet sätt över. Ja, alltså de flesta av oss tror väl i och för sig på evolution. Vi tycker nog att det finns större förklaringsvärde i att arter utvecklas än i att de är oföränderliga. Pudlar, mjölkkor, vetemjöl och rhododendron tycks vara utmärkta och handfasta bevis för att biologiska arter faktiskt beskrivs bättre som en resa än som en plats. Ändå är det just denna sista bisats som skapade så stora problem för Darwin – och som just nu skapar problem i Södertälje, skolan och hos de som försöker förebygga cancer eller våldsbrott.

Det som provocerade Darwins motståndare, d v s i stort sett hela hans samtid, var nämligen inte i första hand att han beskrev människan som ättling till aporna. Det gjorde han för övrigt inte utan han konstaterade att människan och aporna hade gemensamma anfäder och anmödrar. Det som verkligen gjorde hans samtida förbannade var att han beskrev människan, och mänskligheten, som en resa – inte en plats. Idén om en resa är besvärlig ur två perspektiv. Det första är välbekant, det finns något vagt kränkande i föreställningen om att vi härstammar från toffeldjur, trilobiter och simpla schimpanser. Den här vaga obehagskänslan gavs uttryck i många och välkända kommentarer och skämtteckningar i Darwins samtid. Det andra perspektivet är mångfalt värre, mer kränkande och nästan outsägligt svårt att svälja. Av det första resonemanget följer nämligen att vi, skapelsens krona, kommer att betraktas som toffeldjur, trilobiter och simpla schimpanser av de som följer efter oss.

Ändå kommer vi att framhärda. Inte bara när det gäller vår plats i den biologiska utvecklingen utan i en lång rad andra sammanhang visar det sig mera praktiskt användbart att föreställa sig ett flöde i stället för en plats. Precis som då vi ställer andra paradigm emot varandra finns det dock en del krux och oväntade konsekvenser att hantera och diskutera.

Vi hoppas vi inte förolämpar ditt intellekt genom att prata om vatten till att börja med. Det ger en bra föreställning om vad flödestänkande innebär och det finns en hel del begrepp som är praktiska – men som ännu inte har någon motsvarighet i t ex lärande, kriminalisering eller urbanisering.

Vår första reflektion är att flöden står i motsats till stillastående eller innehav. Är det väldigt ont om vatten så blir innehav värdefullt. Då är rikedom detsamma som reservoarens stillastående vattenspegel eller vattentankarnas dovfyllda kluckande. Ljudet av forsande vatten fyller dig med fasa och minsta läcka måste tätas. Är det däremot gott om vatten kan man göra sig en fördel på själva flödet. Då är rikedom detsamma som vatten som rinner ur reservoaren. Mullret från det forsande vattnet är ett tecken på att det går bra och inget är så olycksbådande som tystnaden.

De här två exemplen är tillämpliga inom snart sagt alla områden i samhället. Arlanda flygplats har ca 16.000 anställda och är därmed större än något av våra industriföretag. En av våra absolut största arbetsplatser är alltså uppbyggd kring flödet av människor, inte kring ”innehav”. För den som driver Arlanda är det alltså inget konstigt i att ju fler människor som strömmar igenom på en timme – desto bättre är det. På samma sätt som kraftverket Harsprånget ligger emellan två intressanta punkter ligger Arlanda mellan avreseort och destination – inte på en av dem.

Harsprånget kan sägas bygga på att vattnet ”vill” till en plats bortom själva kraftverket. Arlanda bygger definitivt på att människor vill någon annanstans än till flygplatsen så där är likheterna stora. Det är sedan som det börjar bli problematiskt. Vi byter bransch. Är det en fördel för svensk fotboll att Zlatan hamnade i Milan? Är det en fördel för svensk fotboll att Henke spelade för Barcelona? De allra flesta skulle förmodligen säga ja. Dragkraften från internationella storklubbar skapar ett flöde som bidrar till att 7-åringar spelar boll, att Kirsebergs IF har engagerade juniorer, att Åtvidaberg krigar i tvåan och att MFF då och då nosar på Champions League. Hade det varit bättre om våra svenska storspelare stannat i svenska klubbar? Nej, förmodligen inte. Det hade varit som om höjdskillnaden mellan reservoaren och älvens utlopp försvunnit. Själva gravitationen, det som gör att vattnet tvingar sig förbi turbinbladen, hade upphört och vi hade fått behålla vattnet – men blivit av med elektriciteten.

Några iakttagelser vi gjort i det här sammanhanget är:

Om innehav är viktigt skall man ha litet eller inget utlopp. Det betyder att inget vatten – och inga spelare – lämnar klubben. För att klara att behålla så många som möjligt måste man begränsa tillflödet. En hög tröskel eller höga intagningskrav bidrar alltså till att skapa ett värdefullt och mångårigt innehav. Om innehav är viktigt kan man mycket väl ha en pump någonstans i systemet. En pump är en apparat där man tillför energi till någon form av skovel som i sin tur pumpar upp vattnet till reservoaren där man förvarar det. Så till exempel pumpar vi upp vatten i vattentornet i Örebro.

Om flödet däremot är det överordnade måste utloppet vara fritt. När man fått ut en vettig energimängd av det förbipasserande vattnet skall det möta så litet motstånd som möjligt när det lämnar turbinen. Vad är en vettig energimängd? Kostnaden för att få ut den sista gnuttan energi ur en liter fallande vatten är så stor att det alltid lönar sig att släppa ut vattnet och i stället ta hand om den första gnuttan energi ur en ny liter. Följer du med på den historian? Inga hinder för inflödet och inga hinder för utflödet och däremellan en turbin som plockar den del av energin som är rimligt enkel att komma åt. En turbin ser lustigt nog ut som en pump – fast tvärtom. En turbin är en skovel som tar energi ur vattnet så att vi kan använda energin någonstans där vi behöver den.

Föreställ dig nu att vi inte alls pratar om vattenkraft och inte heller om fotboll. I stället funderar vi på de svenska högskolorna och universiteten. Den första frågan är om det är ont om – eller gott om – studenter och akademiker. Det är en intressant fråga eftersom det var ont om dem för femtio år sedan men gott om dem i år. När det var ont om akademiker var företaget en reservoar av kunnande, universitetet var en pump som för skattemedel pumpade upp studenter till reservoaren. Intaget var begränsat och ingen förväntades lämna reservoaren på annat sätt än med fötterna före.

De senaste åren har vi konstaterat att det finns hur många akademiker som helst. Inte bara i Sverige utan i världen. Då skulle man kunna fundera på universitetet som en turbin i stället. Studenter som vill från a till b måste passera Uppsala och därvid lämna ifrån sig en del av sin energi. Det skulle kräva ett stort inlopp (inga avgifter för utländska studenter) och ett stort utlopp (inga särskilda hinder för att lämna eller hoppa av). Vi skall i det följande inte reda ut hur en sådan konstruktion skulle se ut i detalj utan lämnar det till läsaren med stort förtroende. Tankeexperimentet har en del intressanta vidareförgreningar dock. Vad betyder det om en stad inte längre är, i första hand, en plats med stora resurser utan i stället en plats där stora flöden passerar? Blir diskussionerna om AstraZeneca i Södertälje annorlunda om Södertälje är en ”turbin” i stället för en ”reservoar”? Är det helt enkelt så att vi, allt för länge, betraktat våra företag och organisationer som värdefulla tankar med värdefullt innehåll när de borde varit kanaler med hastigt strömmande vatten?

Är det helt enkelt så att lärande förhåller sig till kunskap som flöden förhåller sig till reservoar? I så fall är den lärande orten lika hotande för industribevararen som den biologiska evolutionen var för den som trodde på den eviga människans eviga överläge. I så fall är människor som flyttar på sig detsamma som bokstavligt och samhälleligt lärande och i så fall är nationalisters och Sverigedemokraters motstånd mot immigration bara ett annat sätt att bekämpa föreställningen om flöden – i motsats till den om beständiga platser. Då blir bevarandet av traditioner och bekämpandet av människor som flyttar på sig plötsligt exakt samma sak som motstånd mot evolutionsläran och räddandet av SAAB.

Vi vill gärna peka på några av de företeelser som finns i vattenflöden och vars motsvarighet vi letar efter i andra sammanhang.

Trots att det finns ett bra inflöde, en bra kanal och ett bra utflöde uppstår oväntade och ofta oönskade virvlar, motstånd, bakströmmar och vågor som förstör det jämna porlande vi tänkt oss. Turbulenta flöden är svårhanterade eftersom de bygger på otroligt komplicerade samband mellan vattenmolekylerna och mellan dessa och omvärlden. Effekterna av turbulens är ofta sådana att de flöden som fungerar utmärkt vid en viss hastighet blir helt oförutsägbara vid en annan.

Alla som försökt ta sig fram i en långsam folkmassa på en gågata vet att det går fortare på egen hand än om du måste hålla ihop sällskapet. Tio människor som tar sig fram var och en för sig kommer alltså – tillsammans – fram fortare än om de försöker gå i samlad tropp. Betyder det att ett stort företag, en stor organisation eller ett stort parti alltid kommer att vara långsammare än själva världshistorien? Betyder det att det företag som försöker ta sig fram tillsammans med sina kunder kommer att tappa mark jämfört med de som tar sig fram oberoende av kunderna, men möjligen upptäcker att man nått till samma ställe när man väl är där?

Meandrar kallas det när en flod gradvis påverkar sin omgivning genom att bli allt slingrigare. En flod som rinner i relativt mjuk terräng kommer att skapa allt större krökar. Det har att göra med att vattnet rinner fortare i ytterkurvan än i innerkurvan och därför gröper ur stranden utvändigt. Kurvan blir större och större och kan till slut bli mycket nära en fullständig ring. Vid det laget kommer floden att försöka rinna kortaste vägen nerför och kortsluta sig själv. Det bildas en korvformad sjö av stillastående vatten och proceduren kan mycket väl upprepa sig själv lite längre ner. Betyder det att människor, organisationer och orter tenderar att göra allting lite, lite krångligare till dess någon upptäcker en radikal genväg och lämnar efter sig en avsnörd damm av stillastående verksamhet?

De här resonemangen förtjänar att grävas i lite mer. Vad är lärandets motsvarighet till meandrar? Vad är en stads motsvarighet till en reservoar? Vad är ett företags motsvarighet till att gå i klunga i kön på gågatan? Vad är försäljningens motsvarighet till turbulens? Finns det anledning att tro att politik drabbats av vågbildningsmotstånd, d v s när det arbete vi gör för att driva rörelsen framåt helt sugs upp av vågorna som bildas runt oss – och ingenting finns kvar för framdrift?

Vi menar bestämt att det här är relevanta frågor. Vi är övertygade om att urbaniseringen handlar om människors flöden, och behov och önskan om, flöden. Vi tror att de punkter där:

Människor, energi, information, varor, tjänster och kapital

flödar med minst motstånd också är de platser där förändring – eller som vi säger – lärande pågår som mest. Det i sin tur är de platser där vi har bäst förutsättningar för innovationer, utveckling och ett bättre liv. Det är inte ett hot mot landsbygden, däremot är det ett hot mot de orter, organisationer och individer som betraktar det de har som viktigare än det som kan tänkas strömma igenom.

Darwin hade rätt. Livet är inte särskilt begripligt om jag tror det är en plats. Om det däremot är ett flöde så blir det så väldigt mycket lättare att förstå…

Camilla och Troed

Som ofta försöker vi placera in även den här frågan i en större förklaringsmodell. Kommunala arenabyggen i all ära men det finns säkert mer övergripande mönster bakom varför vissa platser klarar sig bättre än andra. Vi tror ju dessutom alltid att det finns paralleller mellan olika nivåer i ett system som tyvärr inte syns när man nöjer sig med att använda ett perspektiv i taget. För vår förståelse av geografiska platser börjar vi, som så ofta, med en historisk resa. I en värld där det är ont om energi, d v s Sverige innan elström och förbränningsmotor, blir självklart tillgång på kraft en förklarande faktor. Umeå och Hallstahammar, Avesta och Laholm kan förklaras med det rinnande vattnet. Stockholm och Göteborg är på samma sätt begripliga om man föreställer sig att Göta Älv och Mälaren är två vattendrag som tillåter oss transporter med mindre energiförbrukning än om vi skulle försöka släpa gods och folk över land. Det är inte så märkligt.

Mer spännande är att konstatera att i en värld som inte kan transportera energi blir det ekonomiskt fördelaktigt att befolkningen är utspridd över stora ytor. En handfull människor vid varje litet vattenfall är ett mycket bättre resursutnyttjande än stora befolkningskoncentrationer. Den enkla regeln lyder: ”Ju fler människor på samma plats, desto färre kilowattimmar per person”.

Så småningom lär vi oss att både förädla och transportera energi vilket betyder att receptet på framgångsrika orter radikalt förändras. Billig tillgång på hur mycket energi som helst, var som helst, gör att vi plötsligt kan bo i stort sett hur vi vill – ur energiperspektivet. Det faktum att vi kan bo i städer förklarar dock inte varför vi skulle vilja bo i städer. För det språnget krävs att vi funderar på nästa lager i kompetenstrappan. Efter energi kommer kunskap. Kunskap beter sig inte alls på samma sätt som kilowattimmar, tvärtom. Kunskap gynnas av stora befolkningskoncentrationer. Vare sig det är bildningsförbunden, universiteten eller de stora biblioteken som får manifestera kunskapsresursen så betyder det att ju fler människor som bor på samma ställe, ju större kunskapsresurser kan vi skaffa oss – också per person! Den enkla regeln lyder: ”Ju fler människor på samma plats, desto mer kunskap per person”.

Alltså gäller att innan ångmaskinen är det dumt att flytta till ett ställe där det redan bor många andra. Efter ångmaskinen bör man absolut flytta till ett ställe där många redan bor.

Nu förklaras Uppsala och Lund, Linköping och Karlstad. Högskolan är det nya vattenfallet – med den skillnaden att medan kilowattimmar inte kan förbrukas två gånger så är kunskap möjlig att mångfaldiga nästan oändligt många gånger. Att värma upp människor i en bastu kostar dubbelt så mycket om de är dubbelt så många. Att lära en föreläsningspublik beräkna kvadratrötter kostar däremot nästan lika lite oavsett om de är tio eller hundra i lokalen.

Nu, år 2011, börjar vi gradvis, och i olika takt, inse att kunskapstillgång inte längre ensamt skapar några fördelar – lika lite som energitillgång gjort det på över hundra år. I stället är vår förmåga att hävda oss beroende av vår förmåga att interagera med vår omgivning. Vare sig omgivningen är vår marknad eller det är vår miljö och jorden som helhet kommer vi till samma resultat;

kunskapsförsprång är inte längre tillnärmelsevis så viktigt som att vara kompatibel med, och i samspel med, sin omvärld. Alltså kan framgång antas vara beroende av, inte vattenfall, inte högskola utan antalet aktiva, dubbelriktade och informationsbärande relationer.

Det finns också, hur märkligt det än kan låta, ett nyckeltal för livskraftiga och konkurrenskraftiga orter. Läs noga:

Om du befinner dig i ett sammanhang där det varje dag sker en miljon unika möten har du ditt på det torra. Annars befinner du dig på en plats som mer eller mindre snabbt går kräftgång.

Vad betyder det? Det enklaste exemplet är en tätort på ca 100.000 invånare. Om vi antar att var och en av dessa träffar i snitt tio olika personer per dag blir antalet unika möten en miljon per dygn. Då är orten kompetent, d v s både bruttoortsprodukten och livskvaliteten är i stigande. Under det är det mycket mer problematiskt. Det här betyder alls inte att en medelstor kommun i Sverige är dödsdömd. Däremot måste man leta efter det större sammanhang man vill och måste ingå i för att vara en del av en miljon möten per dygn. Det är nu vi kommer till vår clou. För första gången är alltså tillväxt verkligen en fråga om det egna agerandet. I energisamhället avgjorde landskapet att Halmstad skulle bli en större och mer välmående ort än Kvibille. I kunskapssamhället avgjorde den existerande domkyrkan och universitetet att Lund skulle bli en större och mer välmående ort än Eslöv.

I förståelsesamhället finns det faktiskt inte några av naturen eller förutsättningarna givna fördelar. Hultsfred och Sölvesborg kan bestämma sig för att bli delar av en miljon rockmöten. Lund och Geneve kan bestämma sig för att bli delar av en miljon fysikermöten. Tällberg blir platsen för en miljon hållbarhetsmöten och Rovaniemi blir platsen för en miljon önskelistor…

Gemensamt för alla de här exemplen är att det faktiskt inte fanns några faktiska fördelar på orten. Varken geografi eller demografi kan förklara de här framgångarna utan de bygger helt på att man bygger – eller underhåller – en uppfattning hos omgivningen. Det egna agerandet är viktigare än de egna förutsättningarna och det är ingen överdrift att säga att vi gått från objektiva konkurrensfördelar till subjektiva dito.

Låt oss flytta fokus lite. I vården har man i drygt femton år jobbat med att subjektifiera patienten. Man har insett att nästa steg i arbetet mot välbefinnande är att människor själv bidrar till, eller rent av tar ansvar för, sitt tillfrisknande. I skolan talar man för första gången på allvar om entreprenöriellt lärande och en syn på eleverna som subjekt – inte objekt för skolans ansträngningar. Anställda förväntas ta ansvar för sin egen försörjning och sin egen omvärldsbevakning och bankkunder skall välja bank och göra en allt större del av administrationen själv.

Västvärlden går således mot en allt större subjektifiering, oavsett nivå! I detta ligger att fördelar och nackdelar, försprång och motgångar, allt oftare är konsekvensen av en rad subjektiva bedömningar – inte av objektiva kvaliteter.

Slutsatsen är att orter, regioner, städer och byar måste bli aktörer och subjekt – på samma sätt som invånarna på dessa platser. Det betyder tyvärr att precis som enskilda människor tvingats att göra en massa val under de senaste två årtiondena kommer städer och kommuner att tvingats till detsamma. Precis som det känns plågsamt för en förälder att tvingas välja en skola – och därmed välja bort en annan – blir det plågsamt för en kommun att välja en riktning – och välja bort en annan. För de människor, orter och regioner som redan ingår i ett kluster med en miljon möten per dag är det här inget problem. För alla andra börjar det bli bråttom att koppla upp sig…

Troed och Camilla

Med värdering har det utvecklats ett språkbruk som faktiskt är något helt annat. Många av våra kunder – och vi själv tills alldeles nyss – säger att ”vi har värderingar”. Ordet värdering har kommit att stå för ett självständigt och tidlöst innehåll, inte något som görs i stunden. Således kan man skriva upp sina värderingar på hemsidan, man kan implementera organisationens värderingar och man kan yvas över att företagets beteende harmonierar med kundernas värderingar. Med det språkbruket blir det också rimligt att tala om långsiktigt stabila värderingar eller värderingar som inte förändras trots lite motstånd i omvärlden.

Det finns en glidande skala mellan dessa två ytterligheter.

En löpning ”försvinner” i samma stund som löparen slutat springa.

En fastighetsvärdering däremot kan betraktas som ett fristående innehåll som finns kvar även efter det att man genomfört själva besiktningen. Det är ändå klart att den är en färskvara och att den snabbt förlorar sitt värde.

Organisationens – eller individens – värderingar slutligen betraktas i det närmaste som konstanter där det, lustigt nog, är önskvärt och beundransvärt med värderingar som lever kvar långt efter det att själva värderandet gjorts.

Vi tror det finns mycket att vinna på att släppa det här sista synsättet. Tänk om en individs, eller en organisations, värderingar är något som görs momentant, d v s en ny uppskattning av situationen och en ny beräkning och prioritering vid varje enskilt tillfälle? I så fall blir en ”värdering” något som händer i stunden precis som en löpning i fotboll eller en viskning i klassrummet. En kompetent medarbetare är i så fall inte en person som har bra värderingar utan en som gör bra värderingar!

Vilka grundförutsättningar behöver en människa för att göra bra värderingar? Egentligen två, oavsett vad som skall värderas.

För det första krävs stor förmåga att ta in företeelser, egenskaper och omvärld. Helt enkelt perception. Att göra en värdering utan att i grunden se och förstå den situation, och de alternativ, som skall värderas är enfaldigt och inkompetent. Det blir direkt komiskt om man tänker sig en fotbollsspelare som ”har sina grundläggande löpningar” och som sedan pinnar på längs vänsterkanten oavsett om spelet pågår där eller inte.

För det andra krävs en värdegrund eller en värderingsgrund. Värderingsgrunden är de prioriteringar, algoritmer och mekanismer som hjälper mig att fatta beslut i en viss given situation. Efter att ha tagit in så mycket som möjligt av med- och motspelares positioner och ambitioner bestämmer sig fotbollsspelaren för att en viss löpning är det som ger bäst resultat. Olika spelare kan mycket väl komma till olika slutsats i samma situation. De som kommer till ungefär samma beslut kan sägas ha liknande värderingsgrunder. På samma sätt är det med värderingar. De av oss som, i likartade situationer, kommer till likartade slutsatser kan sägas ha gemensam värderingsgrund. Själva värderingen är däremot helt unik för just det tillfälle då den görs. Precis som löpningen i fotbollsmatchen. Allt eftersom vi blir mer erfarna och lär oss att tolka situationer och vårt eget beteende förändras vår värderingsgrund och de slutsatser som verkade rimliga för oss förra året bör kännas lite simpla och förhastade nästa år. Vi utvecklar vår värderingsgrund och gör därmed andra värderingar! Några komponenter i vår värderingsgrund är förmodligen relativt stabila medan andra är lättflyktiga och föränderliga. Våra barns väl och ve är ett exempel på en stabil byggsten i vår värderingsgrund, synen på djurrätt och köttätande är en betydligt mer lättrörlig beståndsdel.

Alltså slutar vår första iakttagelse med slutsatsen: Värderingar är något man gör ständigt. Om mina värderingar ger samma resultat i år som för tio år sedan betyder det antingen att världen stått totalt stilla eller, troligare, att jag inte lärt mig någonting alls under den tiden.

Vår andra iakttagelse handlar om värderingsgrunden i sig själv. Vi tänker oss ofta den som en hierarki där några saker är viktigare än andra. Man skulle alltså, tänkte vi, kunna göra en stege eller en kortlek där alla värderingsgrunderna var sorterade i prioritetsordning. Klimatfrågan är viktigare än barnens skolgång som i sin tur är viktigare än ridskoleövningarna som i sin tur är viktigare än utseendet på ett par jeans. Den här synen bygger på att vi är duktiga på att ordna saker. Alfabetisk ordning, viktordning eller kronologisk ordning. Bara det går att sortera från först till sist så blir världen begriplig och hanterbar. Det finns andra modeller dock…

Tänk dig spelet ”Sten, sax, påse”. Det består av en rad värderingar och det finns en värderingsgrund i botten. Den grunden säger att stenen vinner över saxen, saxen vinner över påsen och – mycket irriterande och själva grunden för spelet – påsen vinner över stenen. Det finns alltså inte ett entydigt upp och ner, inte ett viktigast och oviktigast. Trots det har varje situation ett givet utfall (under förutsättning att vi har samma värderingsgrund). I spelet finns det bara sex olika situationer och värderingsgrunden är enkel. Tänk dig ett spel med miljoner olika situationer men utifrån samma grundidé. Vissa saker är viktigare än vissa andra saker men det finns inte något absolut upp eller ner, inte något absolut viktigast och något absolut oviktigast. Då får vi ett komplext spel som liknar de situationer organisationens eller individens värderingsgrund skall hantera – och hanterar – i verkligheten.

Alltså slutar vår andra iakttagelse med slutsatsen: Vår värderingsgrund är inte en skala som talar om vad som är viktigast för oss och vad som är oviktigt. Vår värderingsgrund är i stället en komplicerad uppsättning villkor som talar om vilket alternativ vi föredrar i en viss given situation utan att för den skull behöva rangordna alla tänkbara faktorer från lättast till tyngst. Konsekvensen av en sådan värderingsgrund leder ofta till att A är viktigare än B, B är viktigare än C och C är viktigare än A. Det är inte ologiskt eller inkonsekvent. Däremot är det ett tecken på att värderingsgrunden är något annat än en simpel rangordning.

Troed och Camilla

I byarna finns det självklart alla möjliga uppfattningar om vad som är fina färger. Några tycker rött, andra tycker blått, pastell är favorit i vissa hem medan andra fullständigt har snöat in på vitt. Ibland blir diskussionerna om vilka färger som är snyggast till trevliga middagssamtal, ibland förstör de festen helt och hållet.

Så långt är allt gott och väl men den här historien handlar egentligen om någonting annat. Det finns nämligen en radikal skillnad mellan de tre byarna.

I den första byn, som heter Alltorp, är man helt överens om att alla sorters kläder har en färg. När det gäller kläder, säger de, så är vitt en färg, rutigt är en färg, genomskinligt är en färg, rött är en färg och kolsvart är en annan. Skulle någon dyka upp med en nyans som ingen av oss någonsin har sett förut så är det också en färg. I den här byn finns en liten klick människor som tycker bäst om rött. De klär bäst i rött, de väljer gärna rött och de uppskattar att andra klär sig i rött. De är inte så många och de skiljer sig naturligtvis principiellt inte från de som väljer blått. Vi kallar dem rödälskare.

I den andra byn, som heter Kadaffihult, finns det en ond härskare som, oavsett vad folk tycker, bestämmer att brunt är snyggare än rött, att man skall ha vit mössa på sommaren och svart luva på vintern och att alla måste ha limegröna strumpor. Här finns lika många rödälskare som i Alltorp men de känner sig illa hanterade, förtryckta och jagade. I hemliga rum, sent på natten, tar man på sig röda strumpor och skrattar, fast tyst, åt den ständigt limestrumpade kejsaren. Så småningom gör vi revolution tänker de och då djävlar…

Den tredje byn heter Hyckeltofta. Här pågår något som är mycket mer sofistikerat. I den byn finns, precis som i de andra två, en grupp rödälskare och alla är överens om att man får ha vilka färger man vill. De har till och med stora möten där de talar om för varandra att det är bra, ja till och med en förutsättning för ett bra liv, att vi klär oss i olika färger och att alla får ha precis den färg de vill. Ändå ser vi inga röda kläder på gatorna – och det finns inga källarskrubbar med revolutionära rödstrumpor. Hur har de inflytelserika och härsklystna lyckats skapa denna fina cigarr? Förtryckt och förnöjd? Svaret är lika enkelt som genialt. Man har, sedan barnsben, talat om för invånarna att rött inte är en färg! Det är så knivskarpt ondsint att man inte kan låta bli att bli imponerad. Genom att, med självklarhet, år ut och år in, säga att ”rött är inte en färg” har man lyckats med ett illusionstrick i Joe Labero stil. När man frågar en rödälskare ”Vilken är din favoritfärg” så svarar hon t ex ”blå”. Hade man rotat vidare hade man fått höra att hon faktiskt tycker att hon klär bättre i  men – skulle hon säga med en obegripligt nöjd min – rött är ju inte en färg. Just nu pågår två diskussioner i Hyckeltofta. De demokratiskt sinnade invånarna diskuterar vilken färg man skall välja till fasaden på det nya badhuset. De inte fullt så demokratiskt sinnade som tycker sig vara så väldigt mycket smartare att de måste ta tag i saker och styra upp lite funderar på om de skulle kunna exkludera rosa från färgskalan för de vill inte ha ett rosa badhus. Men, säger de över ett glas rött vin, det tar ju bara något år att lära folk att rosa inte heller är en färg. Sen kan de ju få bestämma helt själv!

Precis så här tycker vi att det är kring kompetensbegreppet. Medan någon slår blå dunster i ögonen på folk och försöker få oss att prata om hur orättvist det är att betyget VG inte står för samma sak i Skövde som i Umeå har de lyckats få oss att helt missa det stora godtycket. Nämligen att vi får betyg i engelska men inte i farsi. Att vi får betyg i fotboll men inte i fiol. Att vi får betyg i historia men inte i fantasi. Nej, säger etablissemanget med överseende skratt, farsi, fiol och fantasi är ju inte kompetenser. På det här viset lyckas man med konststycket att både ha kakan, äta russinen och få alla äggen att vara hela efter omeletten. Inte för folk i allmänhet förstås men de är ju nöjda ändå för de ser inte in i de rum där de stora frågorna diskuteras – nämligen vad är färger och vad är inte färger. När vi andra väl får välja mellan grått och brunt så är loppet redan kört.

Utanför skolan sker exakt samma sak. Vissa egenskaper hos en människa betraktas, skall betraktas och får betraktas som kompetens. Andra inte. Det är helt ok att rekrytera en läkare utifrån om hon tror på sprutbytesprogram eller inte. Det är inte ok att rekrytera henne utifrån om hon tror på Gud eller inte. Det är ok att vägra att anställa en 67-åring eller en 19-åring med hänvisning till ålder – men inte en 57-åring eller en 22-åring. ”Kön är inte en kompetens” viskar makten – ändå vet alla att du inte kan anställa män som mannekänger hos en klänningsfabrikör.

Det här resonemanget leder till en fråga och en slutsats. Frågan är vad som är kompetens, d v s vilka egenskaper hos en människa skall vi betrakta som avgörande för hennes framgång, vilka skall hon få tillgodoräkna sig som kvaliteter, vilka skall vi lyfta upp och belysa?

Det finns tre principiella svar på den frågan.

Det första är att ingenting av en människas egenskaper skall betraktas som kompetens. Den inställningen innebär ett lotterisamhälle. Ett där anställningar, utbildningsplatser, inkomster,  politiska uppdrag eller tomter i en tomtkö delas ut genom att man drar lappar ur en hatt. Det skulle av många betraktas som rättvist och innebär åtminstone att alla har samma förutsättningar och chanser. Problemet med det här synsättet är att det inte alls leder framåt. Att lotta ut platserna i ett rockband slumpvis i befolkningen skulle knappast leda till något nytt ”musikunder”. Det här alternativet kallar vi ”Alla människor är lika och därför är ingen bättre än någon annan”.

Det andra synsättet är att alla en människas egenskaper, medfödda och förvärvade, goda och dåliga, skall betraktas som kompetenser. Självklart är kroppslängd en viktigare kompetens än skostorlek om man är fönsterputsare och kön är ett viktigare kompetensbegrepp om du skall bli mannekäng än om du skall bli direktör. Icke desto mindre är allt kompetenser. Det skulle av många andra betraktas som rättvist eftersom det innebär att alla får möjlighet att utveckla och utnyttja de egenskaper de själv betraktar som sina fördelar och framgångsfaktorer. Det här alternativet kallar vi ”Alla människor är olika och därför är alla människor bättre på något”.

Det tredje synsättet är att någon, på en för andra okänd plats och vid en okänd tidpunkt, bestämt vilka av mina egenskaper som är att betrakta som kompetens och vilka som inte är det. Plötsligt, och utan att jag förstod var, när eller hur, så är min förmåga att ta folk en kompetens men mitt utseende får inte vara det. Min uppväxt i en akademisk familj i Lund – och därmed mitt språkbruk och mitt sätt att vara – får betraktas som en kompetens men min uppväxt i Basra skall vi bortse ifrån. Den här varianten är inte rättvis på något enda sätt. Den betyder nämligen att du inte längre själv äger rätten att bestämma vem du är. Med argumentet ”jag vill då inte bli bedömd utifrån mitt utseende” säger de osynliga makthavarna att du inte heller skall bli det. Samma makthavare säger ”jag vill verkligen bli bedömd utifrån min förmåga att uttrycka mig i tal och skrift”. Plötsligt sitter du och jag i en sits där vi fått för oss att god språkkänsla är en kompetens och utseende är det inte. Det är naturligtvis fullständigt godtyckligt. Dessutom har det ingenting att göra med just det du vill uppnå. Det finns massor av situationer där ett bra utseende är viktigare än bra språkkänsla. Det här alternativet kallar vi ”Alla människor är lika men en del är likare än andra”.

Slutsatsen är uppenbar. Sluta genast att på ett förment objektivt plan tala om för oss vad som är kompetens och vad som inte är kompetens. Inse att ett barns alla kvaliteter är kompetenser alldeles oavsett om de råkar finnas på skolschemat eller inte och inse att en vuxens alla egenskaper är kompetenser alldeles oavsett om du råkar gilla det eller inte. Bli väldigt mycket bättre på att – utan begränsningar – diskutera vilka kompetenser som är viktiga och relevanta i vilka situationer. En läkares tro på sprutbytesprogram är en relevant kompetens om hon skall jobba med missbrukspatienter, hennes tro på en Gud är kanske en irrelevant kompetens i just det sammanhanget men det är inte alls det samma som att religiositet inte skulle vara en kompetens. Det skulle återge människor makten att alldeles själv bestämma vem de är och vilka som är deras bästa egenskaper. Dessutom skulle vi, liksom på köpet, få en diskussion om kompetensutveckling och människovärde som hamnar mycket närmare det som faktiskt händer. Vi flyttar från Hyckeltofta till Alltorp.

Troed och Camilla

Vår första fråga inför uppdraget var att försöka ringa in vad ledarskap egentligen är. Vad är den minsta kvalitet som man skulle kunna kalla ledarskap? Under lager på lager av metoder, incitamentssystem, motivationsverktyg och hemliga härskartekniker. Vilket är det absolut minsta ledarskap man kan hitta?

Vi kunde båda två dra oss till minnes en eller annan chef som utövat extremt lite ledarskap men ändå fått verksamheten att fungera hjälpligt. Några gånger har vi haft väldigt, väldigt avlägsna och frånvarande ledare som likafullt stått i spetsen för någotsånär samordnade företag. Ledarskap kan tydligen utövas på ganska stor distans. Vi följde tråden och upptäckte att den ledning som ligger absolut längst bort utövas av stjärnor många ljusår härifrån. Astrologi är en företeelse som grovt förkortat innebär att enskilda människor låter sig ledas av stjärnbilder och planetkonstellationer. Deras beslut påverkas alltså av hur himlakroppar rör sig. Den som låter sig ledas – om än i väldigt liten utsträckning – av himlakropparnas positioner måste rimligen gå med på att himlakropparna utövar ledarskap. Tankekedjan slutade i – kaffesump. Det har, vid något tillfälle i historien, funnits människor som låtit sina beslut, sina göranden och låtande och sin inställning till sin omvärld påverkas av kaffesump. För dig som undrar vad i hela friden vi svamlar om vill vi bara göra ett förtydligande. Att spå i kaffesump var – och är märkligt nog fortfarande i vissa kretsar – ett sätt att se in i framtiden och därmed skapa underlag för vettiga beslut. Kanske invänder du att ledarskapet egentligen utövas av spågumman, inte av kaffesumpen? Vi återkommer till det men det finns en definitiv överenskommelse mellan den som blir spådd och den som spår som går ut på att det är en tredje part inblandad nämligen de makter som låter sumpen anta de former den gör. Huruvida detta är sant eller inte är naturligtvis något vi kan diskutera i oändlighet men det är åtminstone en förutsättning för en meningsfull stund hos spågumman (och för den ibland rundhänta ersättning som spågumman ville ha för sina tjänster).

Precis som när det gäller astrologi slår vi fast att om någon låter sig ledas av kaffesump så har kaffesumpen utövat ledarskap. Det måste i så fall vara det mest passiva, mest intetsägande och mest defensiva ledarskap någon någonsin definierat. Självklart är det så att det här ledarskapet helt och hållet försiggår i huvudet på den som blir ledd. Tänk om det är på det viset att allt ledarskap faktiskt är en kvalitet hos de ledda – inte hos den som leder? Den här tanken har vi mycket svårt att få fäste för hos våra kunder och ett av skälen är naturligtvis att våra kunder är chefer och berömmer sig av att vara goda ledare. Vi har ingen annan uppfattning men det är ändå intressant att föreställa sig hur ledarskap går till sett från andra hållet, d v s om en bra chef egentligen bara är kaffesump som tolkas av välvilliga och engagerade medarbetare.

För att en sådan här situation skall kunna uppstå krävs några få förutsättningar. Vi tror faktiskt att de är förutsättningar för ett bra ledarskap vare sig du köper kaffesumpteorin eller inte.

Den första förutsättningen är att någon blir den första anhängaren. Det som definierar ledarskap är att någon blir ledd och denna någon är alltså en helt avgörande förutsättning i vilken organisation som helst. Det måste alltså finnas minst en människa som har modet, och prestigelösheten, att medge att hon faktiskt följer någon annan. Det som händer när någon blir den första anhängaren är tre saker:

Hon upphöjer den potentielle ledaren (kaffesumpen  ) till ledare i omgivningens ögon

Hon visar att det är OK att följa någon annan

Hon etablerar sig själv som det filter som avgör vilka av ledarens egenskaper det är viktigt att anamma och vilka man kan strunta i. Frågor som ”skall jag följa chefens arbetstider, chefens klädstil eller chefens sätt att lösa problem” avgörs av den första anhängaren genom hennes sätt att tolka ledaren.

Den andra förutsättningen är att det finns människor runt omkring med tillräckligt eget handlingsutrymme för att välja att följa eller inte följa ledaren (och den första anhängaren). Bara om anhängarna (eller de ledda) kan sägas ha valt sin ledare (i någon utsträckning) kan man tala om ledarskap. Den som släpar amerikanska ”chain-gang” fångar efter sig längs en landsväg kan knappast sägas vara deras ledare.

Den tredje, och viktigaste, förutsättningen för att detta skall hända är att de handlingar eller egenskaper som ledaren (kaffesumpen  ) gör och har kan tolkas på ett sätt som gör att de ledda kan få dem att harmoniera med, och bidra till, de egna ambitionerna, värderingarna och önskningarna.

Vare sig vi studerar hur människor låter sig ledas av stjärntecken, kaffesump, religiösa övertygelser eller riktigt bra chefer i kommuner och näringsliv så kan vi konstatera att förutsättningarna ovan måste vara på plats. Det slår oss också att om vi plockar bort ledaren ur alla exemplen ovan så finns det fortfarande mycket att både diskutera och utveckla. Möjligen är det de här frågorna som managementkretsar under många år försökt närma sig genom begreppet ”medarbetarskap” men vi tror faktiskt att det missar målet. Det vi talar om är inte kvaliteter hos de enskilda medarbetarna, lika lite som det är kompetenser hos ledaren, utan systemegenskaper som gör att ledarskap utvecklas eller inte utvecklas.

Vill du utveckla ledarskapet i din organisation och ta det till nästa nivå bör du alltså ta bort ledaren ur ekvationen på samma sätt som det faktiskt kan vara både konstruktivt och betydligt mer klargörande att plocka bort kaffesumpens inverkan när du vill förstå det vi kallar vidskepelse eller folktro.

Lät det flummigt eller kanske överdrivet raljant och provocerande att kalla ledare för kaffesump? Fundera en gång till och fråga dig om det inte tvärtom är ett problem att föräldraskap betraktas enbart som en kvalitet hos föräldrar, att pedagogik betraktas som en kompetens enbart hos lärare, att politisk förmåga synes ligga enbart hos politikern och att ledarskap i hundra år blott och bart handlat om att utveckla ledaren…

Camilla och Troed

På samma sätt är det med radikalt nya affärsmöjligheter, revolutionära skolsystem, framtidens arbetsformer eller omvälvande samhällsparadigm. Den som vill se sådana här förändringar tidigt – eller kanske till och med driva på dem – måste precis som vilken fågelskådare som helst veta var, när och hur man skall leta.

Det här nyhetsbrevet handlar om precis det. Inte ens vi, som arbetar med förändring på heltid, kan leta överallt hela tiden och vi vill gärna ge dig vår föreställning om när man kan förvänta sig ett paradigmskifte, d v s när det är särskilt intressant att hålla ögonen öppna.

Den första situationen är den mest uppenbara, nämligen teknikgenombrottet. Vetenskapliga genombrott är naturligtvis alltid intressanta oavsett om de gäller matematik, medicin, sociologi eller ingenjörsvetenskap. Det är ändå uppenbart att tekniska landvinningar förändrar vårt sätt att leva och verka i en omfattning och med en hastighet som inte har någon parallell vid genombrott inom andra discipliner. Vare sig vi talar om ångmaskiner, telefoner eller GPS-system leder förändrade tekniska förutsättningar till omedelbara och radikala förändringar av hela samhället på ett sätt som saknar motstycke efter andra vetenskapliga framsteg. Inte ens en nobelpristagare i ekonomi kan ta åt sig äran av samhällsförändringar som är i närheten av de som omedelbart och tvingande följer på uppfinningen av förbränningsmotorn, tämjandet av elströmmen eller etablerandet av internet. Vårt första råd är alltså att följa teknikutvecklingen så noga du någonsin kan. Det handlar inte om huruvida du är intresserad av teknik och ännu mindre om huruvida du applåderar eller förkastar drivkrafter och resultat utan helt enkelt om att den värld du skall leva i om tio år kommer att bygga, i större grad än något annat, på de tekniska förutsättningar och föreställningar som skapas just nu. Det enklaste sättet att hitta kommande paradigmskiften är att läsa populärvetenskapliga tidningar. Strunta i om det som skrivs är sant, sannolikt eller ens trovärdigt men anta att riktning och ambition är någotsånär i samklang med det som faktiskt håller på att hända och fundera på vilka paralleller och konsekvenser en sådan utveckling får för dig, din bransch och ditt samhälle.

Den andra situationen är inte så självklar och leder inte till riktigt lika många optimiska utfästelser om en ”ny värld”. Det är en situation vi kallar kronisk underprestation. När ett system, trots stor resursförbrukning och goda ambitioner, inte levererar de resultat som omvärlden förväntar sig och det inte heller tycks finnas något större hopp om bättring talar vi om kronisk underprestation. Om skolkritikerna i västvärlden har rätt så kan vi alltså tala om att skolan är ett system som lider av kronisk underprestation. Skolans resultat är inte, och kommer inte att vara, på en nivå som samhället anser sig ha rätt att kräva. Det spelar ganska liten roll om man är upprörd över frånvaron av fullständiga avgångsbetyg eller närvaron av mobbing- och utstötningsmekanismer.  På samma sätt kan man konstatera att transportsystemen för arbetsplatspendling i storstadsområdena är drabbade av kronisk underprestation. Ingen lösning inom ramen för det existerande synsättet kommer att tillgodose kraven på tidsåtgång, säkerhet och miljöbelastning. Det spelar ingen roll om den kroniska underprestationen beror på otillräckliga resurser eller radikalt ökande omvärldskrav. Så snart vi har konstaterat att underprestationen tycks vara permanent finns det anledning att leta efter ett paradigmskifte.  Det enklaste sättet att hitta sådana situationer är att följa de lätt gnälliga och misantropiska ledarskribenternas agendor. Om du känner igen litaniorna från alla tidningar, och från flera år tillbaka och om de lösningar som föreslås (om de överhuvudtaget föreslås) ter sig antingen reaktionära eller naivt futtiga i förhållande till problemets omfattning har du hittat rätt. Du läser just då om ett område med kronisk underprestation och det är ett område där du inom några få år kan förvänta dig ett paradigmskifte, d v s en radikal förändring av själva förutsättningarna.

Den tredje och sista situationen är paradoxalt nog den diametralt motsatta jämfört med den föregående. Den betraktas nästan aldrig som grogrund för radikal förändring och den är därför särskilt rolig att dissekera.  Vi kallar den situationen kronisk överprestation. Utveckling av produktivitet och olika former av logistikförbättringar innebär att vi uppnår godtagbara eller till och med utmärkta prestanda med allt mindre arbete, ansträngning och resursförbrukning. Det tydligaste och mest storskaliga exemplet på det är en nation som ökar sin BNP, förlänger sin medellivslängd och förbättrar sina sociala prestanda men ändå behöver allt färre som arbetar i produktionen. Exempel i mindre skala är flygbiljetter som sjunker till en tiondel av biljettpriset på några få år eller enskilda familjer som plötsligt får en väldig massa pengar över när livets nödtorft inhandlats – trots att de jobbar väsentligt mycket färre timmar än vad deras far- och morföräldrar gjorde. I alla exemplen uppstår ett resursöverskott som principiellt bara kan användas till en av två saker. Antingen ”more of the same” eller ”something completely different”. När en individ får pengar över eftersom flygbiljetten blivit billigare kan hon alltså välja att flyga mer eller göra något hon tidigare inte hade råd/tid/lust med. Det förra valet leder inte till några paradigmskiften utan bara till ökningar inom ramen för samma synsätt som förut. Det senare valet leder däremot till radikala förändringar i konsumtion, produktion och så småningom i vår syn på vad som är nyttigt och eftersträvansvärt. När svenskarna fick mer pengar över kunde de välja mellan att åka till Mallorca två gånger om året i stället för en, att åka dubbelt så långt bort (Thailand) eller att göra något helt annat. Ännu så länge har de flesta valt att resa två gånger eller dubbelt så långt bort men både miljö- och sociala aspekter kan så småningom få oss att göra något helt annat med resursöverskottet. På samma sätt kan man resonera kring arbetslöshet. Än så länge är den politiska ambitionen att vi bör förbruka våra överskottsresurser (arbetslösa) i samma typ av konsumtion som förut (anställning i privat eller offentlig sektor). Det är möjligt – och till och med troligt – att vi så småningom ser lösningar som innebär att den överblivna arbetstiden används för att fullfölja helt andra och för oss okända avsikter. Då har vi ett paradigmskifte drivet av kronisk överprestation. För att hitta sådana områden bör du alltså leta efter situationer där kostnaden mätt i kronor, ansträngning eller nedlagd tid, sjunkit radikalt trots att prestanda och kvalitet i det som utförs bibehållits eller till och med förbättrats.

De här tre filtren hjälper oss att leta efter de områden där vi kan förvänta oss radikala förändringar de kommande åren och de hjälper många av våra kunder att analysera sin egen situation och risken för att bli tagen på sängen. Vi läser hundratals stimulerande historier om organisationer och individer som missade paradigmskiftet trots att det skedde precis under näsan på dem. Vi bör inte skratta åt de här historierna därför att världen är, bokstavligt talat, oändligt stor och oändligt komplex. Ett teleskop är faktiskt helt värdelöst om jag inte har väldigt sofistikerade metoder som hjälper mig att rikta in det mot rätt område och de här tre situationerna är just sådana metoder. Givet att du vet var du skall leta är det väldigt lätt att hitta något spännande!

Camilla och Troed