Om vådan av att hålla ögonen på bollen

Tennis player holidng the ball ang getting ready to serve.

Allt oftare sägs att vi, i Sverige, är bra på innovation men dåliga på att få ekonomisk eller social avkastning på alla fantastiska idéer och utvecklingsprojekt.
Listan kan göras hur lång som helst. Göran K Hansson, sekreterare i Kgl Vetenskapsakademien, berättar om hur vi ”slarvar bort” banbrytande upptäckter inom livsvetenskap. Det svenska IT-försprånget är uppätet. Det finns en allmän oro över att de svenska universitetens resultat bara i mycket liten omfattning blir företag och allt vi lärt oss om samhällsutveckling och organisation under de senaste femtio åren tycks ha gått själva samhällsapparaten fullständigt förbi.

Vi deltog, för något år sedan, i ett internationellt seminarium om jobb och innovation. Temat var detsamma och vår bestående känsla när vi gick därifrån var att vi nog måste prata mycket mer om innovationens tråkigare kusin, nämligen applikationen.

Från och med nu använder vi begreppet ”innovation” om de processer som skapar nya och värdefulla företeelser. Vare sig de är konkreta som skiftnycklar eller abstrakta som nya sätt att se på arbete och försörjning.

Vi använder begreppet ”applikation” om de processer som gör att innovationen får fäste i verkligheten. Pizzan uppfanns förmodligen för tusentals år sedan – kanske i Italien, vad vet vi. Men den applicerades i Sverige under 70-talet och i just det fallet är det naturligtvis mer intressant att fråga sig vilka faktorer i befolkningen som gjorde pizzerian framgångsrik än att fundera över vilka processer som ledde fram till den första pizzan i Neapel.

Slutligen tänker vi oss att de här processerna, innovation och applikation, kan beskrivas utifrån föreställningen att det finns två arenor. En för innoverande/uppfinnande och en för applicerande/tillämpning. De här två arenorna har olika egenskaper och gynnas/missgynnas av olika faktorer. I det här brevet har vi bestämt oss för att bara diskutera två sådana egenskaper, en för varje arena.

För innovationsarenan är det intressant att fundera på om det råder ett överskott eller ett underskott på välstånd. Nöden är förvisso uppfinningarnas moder – men det är lika sant att uppfinningar kan vara resultatet av ett resursöverskott. Fattigdom och svält driver bonden att förbättra sin plog men den som uppfann schackspelet gjorde det knappast för att kunna överleva vintern.

För applikationsarenan vill vi titta på graden av upplösning. Tusen människor som väljer lunchställe en dag i taget är en annan applikationsarena än försörjningsdetaljen som köper in mat för tusen soldater, ett år i taget. Det förra exemplet har hög upplösning (många små beslut med liten och kortvarig effekt). Det senare har låg upplösning (ett stort beslut med stor och långvarig effekt).

Nu kan man göra en fyrfältare (det älskar vi ju såklart) och resonera kring de fyra hörnen.

SMLXL

 

Det övre vänstra hörnet är ”Fattig storskalighet”. Innovationerna drivs av nödtvång och applikationerna sker i stor skala och med övergripande beslut. Den sammanlagda effekten är att innovationerna får stort genomslag, man blir rikare (eftersom innovationer, per definition, är förbättringar) och den förbättrade välfärden sprids jämnt i befolkningen. Hela systemet kommer att flyttas åt höger och, om det är möjligt, uppåt. Storskaliga system som levererar välstånd tenderar att bli ännu större oavsett om de är industriföretag eller statsapparater. Allt eftersom systemet närmar sig mitten på skalan ”Fattig – rik” upphör innovationsförmågan och den ekonomiska tillväxten avtar. För säkerhets skull, eftersom vi känner våra läsare, vill vi påpeka att ekonomisk tillväxt inte handlar om pengar allenast utan också om livskvalitetförbättringar eller avkastningen på sjukvård eller utbildning.

Det nedre vänstra hörnet är ”Fattig fraktionalitet”. Innovationerna drivs, även här, av nödtvång men de får bara genomslag hos den eller de som gjort själva framsteget. En bonde uppfinner en bevattningspump men grannarna får fortfarande bära vatten själv. Effekten här är att välståndet ökar men att det fördelas allt mer ojämnt. Små skillnader från början resulterar i stora skillnader efterhand och de små strukturerna ”äts upp” av de stora. Hela systemet flyttar alltså uppåt och åt höger.

Det nedre högra hörnet är rik småskalighet. Innovationerna drivs av människor som har tid, pengar och resurser över. Innovationer drivna av överskott har ett mycket mer extrovert syfte än de som drivs av nödtvång. De bidrar därför till att skapa nätverk och kluster (men inte storskalighet). De här innovationerna bidrar inte till ekonomisk tillväxt på samma konkreta sätt som de nöddrivna utan skapar ofta kvalitativ förbättring snarare än kvantitativ. (Ett rikare liv men inte nödvändigtvis ett längre). Systemet som sådant rör sig svagt åt höger och svagt nedåt. Individualisering och välfärd tilltar men i en miljö av allt starkare sammanhang/kluster.

Det övre högra hörnet är rik monolitism. De innovationer som görs måste antingen omsättas i gigantiska projekt eller läggas ned. Skulle pizzan, eller kebaben, appliceras på en arena som kännetecknas av rik monolitism skulle man tvingas fatta beslut om en pizzeria i varje stadskärna och by – eller att avstå helt och hållet. Effekten av detta blir att bara mycket få innovationer, och bara de med mycket liten risk, kommer att appliceras/implementeras. Här händer något intressant med systemet. Innovationen kommer att flytta på sig och söka sin applikation någon annanstans, förmodligen på arenor som befinner sig i det nedre högra hörnet. Vi får en innovationsdrain och en stagnerande arena. Med innovationstappet får vi så småningom en arena som inte bara stannar av utan som rör sig åt vänster och med bibehållande av höjden. Ett allt fattigare storskaligt system.

Man kan tänka sig de här arenorna som illustrationer av en nation – men det är lika relevant att tänka sig en akutmottagning, en livsmedelsbutik eller en stadsdel. Vad är innovationen? Var och varför uppstår den? Vem och vilka skall applicera den på sin vardag och varför händer det – eller händer det inte?